Konsten att bara vara människa

(icanteachyouhowtodoit)
Fredag: Ligger så nöjd i min säng hela kvällen och trycker i mig min chipspåse medan jag avnjuter en halv säsong av True Blood.
Lördag: Vaknar skitskrajj pågrund av att någon vampyr nyss försökt bita mig i halspulsådern (på riktigt). Tar en dusch, och sätter sedan på ett nytt avsnitt. Som en desperat spänningsjunkie.
Åker senare på kvällen in till Filla för att gå på Samstag. Vilket nästan låter som samlag, men är tyska för lördag. Där bjuds det på fika, häng och livemusik. Så skönt att träffa kära vänner och lyssna på mina duktiga skolkamrater.
Söndag: Åter till Filla, där Niklas Piensos fråga ekar i mitt huvud: Var i hela fridens namn kom Kains fru ifrån helt plötsligt? Funderar om det kanske var en hjort? Inser att ingen vet och blir smått irriterad. Känner sedan att mycket i bibeln verkar för mig helt obegripligt. Kan jag verkligen tro på precis allt som står där? Blir arg på Gud för att man inte kunde skriva en mer konkret bok. Inser att jag är arg på GUD och undrar hur han tar det? Ber sedan Gud om förlåtelse för min misströstan, och alla mina andra synder. Lugn. Man är ju bara människa trots allt.
Svar på fredag: en av anledningarna till att jag tror skapelseberättelsen bara är en "poetisk historia", där poängen ändå är att gud legat bakom det hela, dvs evolutionen. Sen, FYI, många kreationister tror ju att Adam och Evas många barn fick barn tillsammans, dvs massive inavel, men att det gick bra, då "dåliga gener" inte fanns än.
Svar på resten: Asså shit
eeh... du höll alltså på att elda upp hela björken. haha. heja dig rosanna heja dig!
Emoanna: det var precis vad jag höll på med!
Jocke: Jag tror också att det är en poetisk historia, men det känns ju fortfarande lite irri när de har sina luckor! Min mamma påstår också att inga "dåliga gener" fanns. Men för hela den där grejen känner jag såhär: EUH
Tycker det känns fel faktiskt. Vill hellre tro att Gud skapade fler människor.